Mittwoch, 28. September 2011

Förändringar

Livet är fullt av förändringar, både små och stora. De småa händer nästan varje dag, kanske en ny frisyr eller ett ommöblerat rum.

Men här är en förändring på gång som tillhör till den större kategorin. Vi har köpt hus häromdagen. Efter att ha varit sökande i flera månader så hittade vi äntligen ett passande hus för oss. Det är mycket att klara nu och det behövs både tid och tålamod.

Men vi är lyckliga och ser fram emot livet i vårt nya hus.
Vad jag faktiskt inte ser fram emot är att packa ihop våra grejer, jag blir lite orolig med tanken på flyttningen.

Och det är mycket vi kommer sakna, tror jag. Kåtan i trädgården t.ex., där det var så oändligt mysigt att sitta i eller att fira med vännerna. Kanske vi hinner med att bygga en ny kåta på den nya tomten någon gång.
Silvester ska också stanna kvar här i huset. Han är så van vid allt här och Ralfs föräldrar ska ta väl hand om honom.

Fast djur kommer vi ha i närheten i alla fall, nämligen denna STORA djur.

Så, ska nu gå och titta vad som jag kan börja med att packa ihop. Det dröjer lite änn tills flytten, men vi har ändå börjat förbereda lite.

Ha en fin söndag.

Donnerstag, 15. September 2011

Tidsresa

I Ralfs bil finns en konstig knapp som jag alltid ville veta vad den har för funktion. Men han vägrade berätta för mig vad som skulle hända när man trycker på den. Nufikenheten växte mår ni tro. Igår, när vi tänkte göra en liten utflykt ut i skogen, tog jag ett tillfälle att hemligt trycka på knappen. Ingenting hände, inte att jag märkte nåt i alla fall, och så glömde jag knappen ganska fort och såg fram emot en helt fredlig och rogivande skogspromenad.
Vi parkerade bilen och gick in i skogen ett stycke. Först var det allt vackert, solen lyste genom bladtaket och luften var mild. Men efter en stund fick jag en konstig känsla, något var annat, bl.a. var det en helt märklig fågelkvitter vi fick höra och jag kände mig observerat på något vis.
Hela tiden rusade något genom buskarna bredvid mig och plötsligt fick vi syn på de som följde oss.

Det var någon sorts dinosaurier, fast de var inte så hemskt stora. Förskräckt tittade Ralf på mig.
- Du har tryckt på knappen, den i bilen?
- Ja, ...och?
- Åh nej! Jag vet det låter otroligt, men med den där knappen får man resa genom tiden!
- Jaha, och jag är min egen mormor. skrattade jag
- Men det var ju inte direkt rodjur som sprang här bredvid oss och fågeln som flyger över oss är väl ingen svala!
När jag lyfte blicken var det som om jag förlorade fotfästet.

Ingen tvivel längre, vi var i en tid, flera milioner år tillbaka. Och vi måste skynda oss ut ur skogen och in i bilen. Men vi var redan ganska djupt inne i skogen.
Försiktigt, men fort försökte vi hitta kortaste vägen tillbaka.
Men det var lättare tänkt än gjort.
Överallt mötte vi urtidsjättarna och det gällde mest att gömma sig innan de fick se oss.
Någon gång kom vi till en sjö.
De var ju inga köttätare, men ändå ville vi inte komma för nära.
Och vi var inte ensamma på tidsresan, här var det några människor som förmodligen också hade en sån där knapp i bilen.
Vi försökte varna, men det var för sent. Ni kan tänka er vad som hände med kvinnan och barnet, stackars de. Jag var helt schockad, men sen hörde jag Ralf som ropade att vi skulle vidare för det var ju helt farligt där vid sjön.
Han hade ingen aning vem som stod bakom honom och innan jag hann säga nåt, fick jag ett svimnigsanfall.
När jag vaknade var det helt tyst omkring. Jag vet inte hur länge jag var bort, men steg för steg kom jag ihåg allt som hade hänt. Jag var otroligt rädd. Vad skulle jag göra utan min älskade Ralf? Jag ville inte leva längre och bestämde mig att ta livet av mig. Det borde ju vara lätt i en skog som vimlar av hungriga odjur.
Så här kunne mitt slut se ut.
Och tillfället kom snabbare än jag tänkte. Den dåliga andedräkten lät mig dock hoppa åt sidan i sista sekunden.
Till min lycka kom det en saurier till och de började kämpa om mig - som godis förstås. Det var chansen att komma därifrån och så såg jag bilen vid skogskanten. Jag tryckte på knappen och åkte en liten stund. Ingen aning var jag befann mig. Jag måste ut för att kolla läget. Jag hörde tumult någonstans och smög närmare.
Jo, hållet var rätt, men det var ännu inte nutiden.
Jag var tvungen att fortsätta min resa, men vad är när dieseln är slut?
Jag bara körde tills jag såg detta. Åh nej! Nu hade jag svängd felt någonstans. Kanske borde jag åka efter GPS, tänkte jag och så gjorde jag. Jag kom faktiskt hem och var bara trött.

När jag vaknade i morse var frukostbordet klart och Ralf hade gjort kaffe.

Det hela bara var en dröm, tack och lov!

Sonntag, 11. September 2011

Idag för tio år sedan

Ett år efter murens fall i Tyskland, när vi var fria och fick resa vart vi ville, tog min syster och jag tillfället att resa till New York. Det var då för tiden ännu inte vanligt att två unga tjejer skulle så långt bort och våra föräldrar var ganska rädda om oss. Men slutligen satt vi i flygplanen och det var ett riktigt stort äventyr.
Det blev en riktigt kul vecka i New York och när det var dags att lämna Big Apple då fick vi faktiskt tårar i ögonen.
Och självklart var vi bl.a. uppe på tornet på WTC och jag kommer aldrig glömmer utsikten.
Det var där jag köpte den här nyckelringen som sedan dess är alltid på väg med mig. Det syns, tror jag. / Dort kaufte ich mir diesen Schlüsselring, den ich seitdem immer dabei habe. Man sieht`s, denke ich.

Vi älskade staden, fast det var som om man kommit till en annan planet.
När jag kom hem från jobbet den elfte september 2001 hittade jag min mama i vardagsrummet framför teven och hon bara pekade på rutan, utan ett ord.
Det jag kände i första sekund var nog det som alla andra kände med. Det kunde ju bara vara en dålig skämt och snart skulle komma upplösningen. Sen kom insikten att det var en stor olycka som hände och jag vet inte hur länge jag behövde för att erkänna att det faktiskt var terror.
Det var allt, från rädsla, skräck, vanmakt, smärta och ursinne till sorg, som kom upp inom mig, och tanken på alla som blev offer samt deras anhöriga var bara fruktansvärt.
New York var så mäktig och stark och nu fanns det någon som förstörde staden, där jag hade en bit av mitt hjärta. Det var som ett slag mot mig själv.
Hela situationen var helt obegriplig för mig.

När jag vaknade dagen därpå tänkte jag att jag bara hade en dålig dröm, men så var det tyvärr inte.


Ein Jahr nach dem Mauerfall in Deutschland, als wir frei waren und reisen konnten, wohin wir wollten, nutzten meine Schwester und ich die Gelegenheit, nach New York zu reisen. Es war damals noch nicht alltäglich, daß zwei junge Mädchen alleine so weit weg fuhren und unsere Eltern waren ganz schön besorgt. Aber schließlich saßen wir im Flugzeug und es war ein wirklich großes Abenteuer.
Es war echt eine tolle Woche in New York und als es an der Zeit war, den Big Apple zu verlassen, hatten wir tatsächlich Tränen in den Augen.
Und natürlich waren wir u.a. auf dem Turm des WTC und ich werde nie die Aussicht vergessen.
Wir liebten die Stadt, obwohl es war, als ob man auf einen anderen Planeten gekommen war.
Als ich am 11 September 2001 von der Arbeit nach Hause kam, fand ich meine Mama im Wohnzimmer vor dem Fernseher und sie zeigte nur auf den Bildschirm, ohne ein Wort.
In der erste Sekunde dachte ich, was alle anderen wohl auch dachten. Es konnte nur ein schlechter Scherz sein und bald mußte die Auflösung kommen. Dann kam die Erkenntnis, daß ein großer Unfall passiert war, und ich weiß nicht, wie lange ich brauchte um zu verstehen, dass es tatsächlich Terror war.
Es war alles, von Angst, Schrecken, Hilflosigkeit, Schmerz und Wut bis hin zu Trauer, die in mir hochkam, und der Gedanke an all die Opfer samt deren Angehörigen war einfach schrecklich.
New York war so mächtig und stark und jetzt gab es jemanden, der die Stadt, in der ich ein Stück meines Herzens hatte, zerstörte. Es war wie ein Schlag gegen mich selbst.
Die ganze Situation war für mich völlig unbegreiflich.

Als ich am nächsten Tag aufwachte, dachte ich, ich hatte gerade einen bösen Traum, aber das war es war leider nicht.

Dienstag, 6. September 2011

En dag i skogen

Hej,

andra semesterdagen idag och det var en absolut härlig dag. Efter vi hade sovit ut blev det frukost , lääänge alltså. En riktigt fin frukost är med det bästa jag vet, med färska frallor, ännu varma för bageriet är ju strax runt hörnet, med hemgjort jordgubbsmarmelad, med kafe som doftar genom hela huset, med ägg och ost och allt möjligt som finns i kylskåpet. En sån där frukost man sitter länge vid bordet och pratar om gud och världen och bara mår bra.

Lite städning blev det därefter, men verkligen bara så mycket (eller lite) som absolut var nödvändigt.

Och så ut till skogen, med en korg för svampor och med kameran.
Angående svampor så var det inte så mycket ätbart som hamnade i korgen, för att vara ärligt så var det inte en enda svamp. Jamen, det finns ju nog andra saker att äta, vem behöver då svampor ;-)

Svampor fanns nog, men inga som jag vill ha i kastrullen.

Men för ögat och själen var det så mycket vackert där ute. Eftersom det fanns inga svampor att plocka så promenerade vi till Silbersee (Silversjön), en vacker liten sjö mitt i skogen. Där satt vi för en lång stund, tittade på vattnet som glittrade i solen. Det kändes som om tiden stod stilla. Det var precis som i Per Gessles sång:

"Men hej hej,
Jag klarar mig nog
Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog
Hej, hej, en dag blir till kväll
Jag behöver lite tid för mig själv..."


Fast stenen var en träbank, men det gör väl ingen skillnad.

Och på vägen hem fick vi se en kopparorm, så fin den var.

Vi hörs.