...i min högra arm och i rumpan. Orsaken är klar - bowlingkvällen i fredags.
Det var inte så många tillfälle hittills vi var med på en bowlingbana, fast det var jätteroligt varje gång. Men i fredags fick vi följa med några kompisar till deras bowlingkväll och blev genast "adopterad" av gänget. Det blev plats fem och tre (av 9 deltagare denna kvällen) för oss nykomlingar, så jag tänker vi får vara nöjda med resultatet.
Nästa gången ska vi ta emot våra manskapstrikåer, ljusblåa poloshirt med var sitt namn på ryggen. Undrar om man får ha poloshirt på sig när man är på bowling, men det finns väl ingen direkt bowlingshirt, eller ;-)
Sen ska bowla "Alf" och "Tuvstarr" varannan månad.
I resultatet kommer vi få riktigt starka armar som ska spränga ärmarna, våra rumpar kommer bli hårda så vi kan knäppa nötter med dem, våra sinne kommer bli skarpa och hela våra kroppor kommer bli som av stål.
Eller så kommer det bli bara smärtor varannan månad.
Ha en bra fortsättning på helgen.
Sonntag, 14. August 2011
Abonnieren
Kommentare zum Post (Atom)
4 Kommentare:
Ha ha ha :-) Du är är för rolig!
Men jag ÄR imponerad av alla som kan bowla! Jag har försökt men mitt klot åkte alltid på sidan eller så stannade det på halva vägen mitt i banan! Pinsamt! ;-)
Ha det gott!
// Lisbeth
Att bowla är roligt men svårt.
Har bara gjort det en gång, förra sommaren. När vi var på semester i Mora. Då när vi var nybörjare, på riktigt.
Maken tog klotet, borrade in fingrarna för ett säkert grepp, måttade in stilen och tog ett par steg. Men det var ett steg för långt, plötsligt låg han själv i rännan , utan möjlighet att komma sig upp.
Andra bowlare tittade intresserad på, när han försökte kravla sig upp till stående, å den halkiga banan. De hade ett leende på läpparna!
När han till slut kom sig upp hade han fortfarande klotet i sin högra hand, i ett fast grepp.
Med det visade han både sig själv och mig var man skulle hålla fötterna i fortsättningen!
Tankevågor: Jag vet inte precis hur många som tillhör till det här gänget, för det är sällan alla med. Några jobbar skifter så det är alltid bara en del som kommer till bowlingkvällarna. Det finns medlemmar som tar spelet ganska allvarligt, de har speciella egna klot och skor och försöker alltid vara bäst. Men en hel del (och då håller vi med) är bara med för att ha en rolig kväll, bara för att inte sitta hemma framför teven. Då blir det mycket prat och skratt. Javisst, man är ju glad att hamna på en bra plats, men viktigast är glädjen.
Barbro: Tack för tipset, ska försöka hålla mig i rätt avstånd till banan :-)
Men det händer nog alltid något som man själv tycker är lite pinsamt, för alla andra står omkring och skrattar. Jag själv trodde också ha klotet i säkert grepp, men plötsligt tappade jag det och det flög ett stycke bakom mig. Gissa hur ofta jag hörde den där kvällen att jag borde titta var pinnarna står innan jag släppar klotet :-)
den förädiska idrotten ska man passa sig för :)
Kommentar veröffentlichen