Idag för tio år sedan

Ett år efter murens fall i Tyskland, när vi var fria och fick resa vart vi ville, tog min syster och jag tillfället att resa till New York. Det var då för tiden ännu inte vanligt att två unga tjejer skulle så långt bort och våra föräldrar var ganska rädda om oss. Men slutligen satt vi i flygplanen och det var ett riktigt stort äventyr.
Det blev en riktigt kul vecka i New York och när det var dags att lämna Big Apple då fick vi faktiskt tårar i ögonen.
Och självklart var vi bl.a. uppe på tornet på WTC och jag kommer aldrig glömmer utsikten.
Det var där jag köpte den här nyckelringen som sedan dess är alltid på väg med mig. Det syns, tror jag. / Dort kaufte ich mir diesen Schlüsselring, den ich seitdem immer dabei habe. Man sieht`s, denke ich.

Vi älskade staden, fast det var som om man kommit till en annan planet.
När jag kom hem från jobbet den elfte september 2001 hittade jag min mama i vardagsrummet framför teven och hon bara pekade på rutan, utan ett ord.
Det jag kände i första sekund var nog det som alla andra kände med. Det kunde ju bara vara en dålig skämt och snart skulle komma upplösningen. Sen kom insikten att det var en stor olycka som hände och jag vet inte hur länge jag behövde för att erkänna att det faktiskt var terror.
Det var allt, från rädsla, skräck, vanmakt, smärta och ursinne till sorg, som kom upp inom mig, och tanken på alla som blev offer samt deras anhöriga var bara fruktansvärt.
New York var så mäktig och stark och nu fanns det någon som förstörde staden, där jag hade en bit av mitt hjärta. Det var som ett slag mot mig själv.
Hela situationen var helt obegriplig för mig.

När jag vaknade dagen därpå tänkte jag att jag bara hade en dålig dröm, men så var det tyvärr inte.


Ein Jahr nach dem Mauerfall in Deutschland, als wir frei waren und reisen konnten, wohin wir wollten, nutzten meine Schwester und ich die Gelegenheit, nach New York zu reisen. Es war damals noch nicht alltäglich, daß zwei junge Mädchen alleine so weit weg fuhren und unsere Eltern waren ganz schön besorgt. Aber schließlich saßen wir im Flugzeug und es war ein wirklich großes Abenteuer.
Es war echt eine tolle Woche in New York und als es an der Zeit war, den Big Apple zu verlassen, hatten wir tatsächlich Tränen in den Augen.
Und natürlich waren wir u.a. auf dem Turm des WTC und ich werde nie die Aussicht vergessen.
Wir liebten die Stadt, obwohl es war, als ob man auf einen anderen Planeten gekommen war.
Als ich am 11 September 2001 von der Arbeit nach Hause kam, fand ich meine Mama im Wohnzimmer vor dem Fernseher und sie zeigte nur auf den Bildschirm, ohne ein Wort.
In der erste Sekunde dachte ich, was alle anderen wohl auch dachten. Es konnte nur ein schlechter Scherz sein und bald mußte die Auflösung kommen. Dann kam die Erkenntnis, daß ein großer Unfall passiert war, und ich weiß nicht, wie lange ich brauchte um zu verstehen, dass es tatsächlich Terror war.
Es war alles, von Angst, Schrecken, Hilflosigkeit, Schmerz und Wut bis hin zu Trauer, die in mir hochkam, und der Gedanke an all die Opfer samt deren Angehörigen war einfach schrecklich.
New York war so mächtig und stark und jetzt gab es jemanden, der die Stadt, in der ich ein Stück meines Herzens hatte, zerstörte. Es war wie ein Schlag gegen mich selbst.
Die ganze Situation war für mich völlig unbegreiflich.

Als ich am nächsten Tag aufwachte, dachte ich, ich hatte gerade einen bösen Traum, aber das war es war leider nicht.

En dag i skogen

Hej,

andra semesterdagen idag och det var en absolut härlig dag. Efter vi hade sovit ut blev det frukost , lääänge alltså. En riktigt fin frukost är med det bästa jag vet, med färska frallor, ännu varma för bageriet är ju strax runt hörnet, med hemgjort jordgubbsmarmelad, med kafe som doftar genom hela huset, med ägg och ost och allt möjligt som finns i kylskåpet. En sån där frukost man sitter länge vid bordet och pratar om gud och världen och bara mår bra.

Lite städning blev det därefter, men verkligen bara så mycket (eller lite) som absolut var nödvändigt.

Och så ut till skogen, med en korg för svampor och med kameran.
Angående svampor så var det inte så mycket ätbart som hamnade i korgen, för att vara ärligt så var det inte en enda svamp. Jamen, det finns ju nog andra saker att äta, vem behöver då svampor ;-)

Svampor fanns nog, men inga som jag vill ha i kastrullen.

Men för ögat och själen var det så mycket vackert där ute. Eftersom det fanns inga svampor att plocka så promenerade vi till Silbersee (Silversjön), en vacker liten sjö mitt i skogen. Där satt vi för en lång stund, tittade på vattnet som glittrade i solen. Det kändes som om tiden stod stilla. Det var precis som i Per Gessles sång:

"Men hej hej,
Jag klarar mig nog
Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog
Hej, hej, en dag blir till kväll
Jag behöver lite tid för mig själv..."


Fast stenen var en träbank, men det gör väl ingen skillnad.

Och på vägen hem fick vi se en kopparorm, så fin den var.

Vi hörs.

35 grader...

... varmt är det ute, men det känns faktiskt som 50. Har kommit hem från jobbet för en stund sedan och ska nu ut igen för att handla lite.

Ska jobba i morgon och sen blir det någon slags försemesterledighet (haha, kanske ett nytt ord jag skapade). I alla fall ska jag ha ledigt till och med onsdag, för jag har så mycket övertid på jobbet. Sen tre dagar kvar att jobba och därefter börjar den så mycket efterlängtade semestern. Livet är skönt :-)

Ha en fin sensommarhelg all ihopa.

Att bli vittne...

... när en man tar livet av sig genom att hoppa fram för ett tåg, det måste vara så hemskt, så... det inte finns rätta ord.

Det är fredag eftermiddag. Ralf erbjuder sin kollegerska Silvia att ta med henne med bilen till banstationen. Där blir det lite prat och en cigarett innan Ralf säger hejdå och kör hemåt.

Sedan är det två människor som väntar på ett och samma tåg, på perrongen Silvia som ska hem efter jobbet och en man, någonstans vid järnvägen - som inte vill leva längre.

Lite senare sitter Silvia i tåget och det är bara några minuter tills hon känner hur tåget ryckvist blir långsamare för att slutligen stå stilla. Bilderna hon fick se sitter fortfarande fast i hennes huvud.
En hemfärd hon aldrig kommer glömma.

Men stackaren, vad kunde ha varit så fruktansvärt att han inte såg någon utväg?

Idag kom två bilar till olycksplatsen. Därinne människor klädda i svart, ansikten fulla av smärtor, ögonen röda och fyllda med tårar. Blomsterbuketter i handen när de sakta gick mot stället där mannen kom till döds.

Visste han att någon skulle sakna honom?

Jag har smärtor...

...i min högra arm och i rumpan. Orsaken är klar - bowlingkvällen i fredags.

Det var inte så många tillfälle hittills vi var med på en bowlingbana, fast det var jätteroligt varje gång. Men i fredags fick vi följa med några kompisar till deras bowlingkväll och blev genast "adopterad" av gänget. Det blev plats fem och tre (av 9 deltagare denna kvällen) för oss nykomlingar, så jag tänker vi får vara nöjda med resultatet.

Nästa gången ska vi ta emot våra manskapstrikåer, ljusblåa poloshirt med var sitt namn på ryggen. Undrar om man får ha poloshirt på sig när man är på bowling, men det finns väl ingen direkt bowlingshirt, eller ;-)

Sen ska bowla "Alf" och "Tuvstarr" varannan månad.

I resultatet kommer vi få riktigt starka armar som ska spränga ärmarna, våra rumpar kommer bli hårda så vi kan knäppa nötter med dem, våra sinne kommer bli skarpa och hela våra kroppor kommer bli som av stål.


Eller så kommer det bli bara smärtor varannan månad.

Ha en bra fortsättning på helgen.

Let´s have a party...

...whooo let´s have a party....

Sitter här framför datorn bara för att skicka en liten hälsning till er alla. Det är varmt ute, solen skiner på fullt. Katterna ligger i skuggan, är för lata att gå på jakt.
...whooo let´s have a party... Fönstret är öppet och från trädgården hörs precis den här sången som passar hur bra som helst till dagen, för det är Ralf´s mama som fyller år idag. 66 år är väl en anledning att fira.
Grillen står redo, Tsatsikin är klar och ölet är härligt kallt.
Ni förstår väl att jag måste sluta skriva nu ;-)

Ha en riktigt fin helg all ihopa.

För er som undrar...

... vart jag tog vägen, så kan jag berätta att jag finns nog kvar här i en liten stad i Tyskland.

Det var så mycket som hände under de sista månaderna, inte så mycket gott tyvärr.
Men nu sakta börjar jag återvakna ur min förlamning, börjar se ett nytt perspektiv för mitt liv.

Jag har bra stöd i min älskade Ralf, som jag är så oändligt tacksam för.

Tack för era kommentarer, jag var inte ofta inne i bloggen, så därför blev det inga svar, förlåt.

Ska komma med ett nytt inlägg snart, och inte ska det bli ett gnällinlägg till, jag lovar ;-)

Ha det så gott där ute i världen.