Idag för tio år sedan

Ett år efter murens fall i Tyskland, när vi var fria och fick resa vart vi ville, tog min syster och jag tillfället att resa till New York. Det var då för tiden ännu inte vanligt att två unga tjejer skulle så långt bort och våra föräldrar var ganska rädda om oss. Men slutligen satt vi i flygplanen och det var ett riktigt stort äventyr.
Det blev en riktigt kul vecka i New York och när det var dags att lämna Big Apple då fick vi faktiskt tårar i ögonen.
Och självklart var vi bl.a. uppe på tornet på WTC och jag kommer aldrig glömmer utsikten.
Det var där jag köpte den här nyckelringen som sedan dess är alltid på väg med mig. Det syns, tror jag. / Dort kaufte ich mir diesen Schlüsselring, den ich seitdem immer dabei habe. Man sieht`s, denke ich.

Vi älskade staden, fast det var som om man kommit till en annan planet.
När jag kom hem från jobbet den elfte september 2001 hittade jag min mama i vardagsrummet framför teven och hon bara pekade på rutan, utan ett ord.
Det jag kände i första sekund var nog det som alla andra kände med. Det kunde ju bara vara en dålig skämt och snart skulle komma upplösningen. Sen kom insikten att det var en stor olycka som hände och jag vet inte hur länge jag behövde för att erkänna att det faktiskt var terror.
Det var allt, från rädsla, skräck, vanmakt, smärta och ursinne till sorg, som kom upp inom mig, och tanken på alla som blev offer samt deras anhöriga var bara fruktansvärt.
New York var så mäktig och stark och nu fanns det någon som förstörde staden, där jag hade en bit av mitt hjärta. Det var som ett slag mot mig själv.
Hela situationen var helt obegriplig för mig.

När jag vaknade dagen därpå tänkte jag att jag bara hade en dålig dröm, men så var det tyvärr inte.


Ein Jahr nach dem Mauerfall in Deutschland, als wir frei waren und reisen konnten, wohin wir wollten, nutzten meine Schwester und ich die Gelegenheit, nach New York zu reisen. Es war damals noch nicht alltäglich, daß zwei junge Mädchen alleine so weit weg fuhren und unsere Eltern waren ganz schön besorgt. Aber schließlich saßen wir im Flugzeug und es war ein wirklich großes Abenteuer.
Es war echt eine tolle Woche in New York und als es an der Zeit war, den Big Apple zu verlassen, hatten wir tatsächlich Tränen in den Augen.
Und natürlich waren wir u.a. auf dem Turm des WTC und ich werde nie die Aussicht vergessen.
Wir liebten die Stadt, obwohl es war, als ob man auf einen anderen Planeten gekommen war.
Als ich am 11 September 2001 von der Arbeit nach Hause kam, fand ich meine Mama im Wohnzimmer vor dem Fernseher und sie zeigte nur auf den Bildschirm, ohne ein Wort.
In der erste Sekunde dachte ich, was alle anderen wohl auch dachten. Es konnte nur ein schlechter Scherz sein und bald mußte die Auflösung kommen. Dann kam die Erkenntnis, daß ein großer Unfall passiert war, und ich weiß nicht, wie lange ich brauchte um zu verstehen, dass es tatsächlich Terror war.
Es war alles, von Angst, Schrecken, Hilflosigkeit, Schmerz und Wut bis hin zu Trauer, die in mir hochkam, und der Gedanke an all die Opfer samt deren Angehörigen war einfach schrecklich.
New York war so mächtig und stark und jetzt gab es jemanden, der die Stadt, in der ich ein Stück meines Herzens hatte, zerstörte. Es war wie ein Schlag gegen mich selbst.
Die ganze Situation war für mich völlig unbegreiflich.

Als ich am nächsten Tag aufwachte, dachte ich, ich hatte gerade einen bösen Traum, aber das war es war leider nicht.