Tidsresa

I Ralfs bil finns en konstig knapp som jag alltid ville veta vad den har för funktion. Men han vägrade berätta för mig vad som skulle hända när man trycker på den. Nufikenheten växte mår ni tro. Igår, när vi tänkte göra en liten utflykt ut i skogen, tog jag ett tillfälle att hemligt trycka på knappen. Ingenting hände, inte att jag märkte nåt i alla fall, och så glömde jag knappen ganska fort och såg fram emot en helt fredlig och rogivande skogspromenad.
Vi parkerade bilen och gick in i skogen ett stycke. Först var det allt vackert, solen lyste genom bladtaket och luften var mild. Men efter en stund fick jag en konstig känsla, något var annat, bl.a. var det en helt märklig fågelkvitter vi fick höra och jag kände mig observerat på något vis.
Hela tiden rusade något genom buskarna bredvid mig och plötsligt fick vi syn på de som följde oss.

Det var någon sorts dinosaurier, fast de var inte så hemskt stora. Förskräckt tittade Ralf på mig.
- Du har tryckt på knappen, den i bilen?
- Ja, ...och?
- Åh nej! Jag vet det låter otroligt, men med den där knappen får man resa genom tiden!
- Jaha, och jag är min egen mormor. skrattade jag
- Men det var ju inte direkt rodjur som sprang här bredvid oss och fågeln som flyger över oss är väl ingen svala!
När jag lyfte blicken var det som om jag förlorade fotfästet.

Ingen tvivel längre, vi var i en tid, flera milioner år tillbaka. Och vi måste skynda oss ut ur skogen och in i bilen. Men vi var redan ganska djupt inne i skogen.
Försiktigt, men fort försökte vi hitta kortaste vägen tillbaka.
Men det var lättare tänkt än gjort.
Överallt mötte vi urtidsjättarna och det gällde mest att gömma sig innan de fick se oss.
Någon gång kom vi till en sjö.
De var ju inga köttätare, men ändå ville vi inte komma för nära.
Och vi var inte ensamma på tidsresan, här var det några människor som förmodligen också hade en sån där knapp i bilen.
Vi försökte varna, men det var för sent. Ni kan tänka er vad som hände med kvinnan och barnet, stackars de. Jag var helt schockad, men sen hörde jag Ralf som ropade att vi skulle vidare för det var ju helt farligt där vid sjön.
Han hade ingen aning vem som stod bakom honom och innan jag hann säga nåt, fick jag ett svimnigsanfall.
När jag vaknade var det helt tyst omkring. Jag vet inte hur länge jag var bort, men steg för steg kom jag ihåg allt som hade hänt. Jag var otroligt rädd. Vad skulle jag göra utan min älskade Ralf? Jag ville inte leva längre och bestämde mig att ta livet av mig. Det borde ju vara lätt i en skog som vimlar av hungriga odjur.
Så här kunne mitt slut se ut.
Och tillfället kom snabbare än jag tänkte. Den dåliga andedräkten lät mig dock hoppa åt sidan i sista sekunden.
Till min lycka kom det en saurier till och de började kämpa om mig - som godis förstås. Det var chansen att komma därifrån och så såg jag bilen vid skogskanten. Jag tryckte på knappen och åkte en liten stund. Ingen aning var jag befann mig. Jag måste ut för att kolla läget. Jag hörde tumult någonstans och smög närmare.
Jo, hållet var rätt, men det var ännu inte nutiden.
Jag var tvungen att fortsätta min resa, men vad är när dieseln är slut?
Jag bara körde tills jag såg detta. Åh nej! Nu hade jag svängd felt någonstans. Kanske borde jag åka efter GPS, tänkte jag och så gjorde jag. Jag kom faktiskt hem och var bara trött.

När jag vaknade i morse var frukostbordet klart och Ralf hade gjort kaffe.

Det hela bara var en dröm, tack och lov!