... när en man tar livet av sig genom att hoppa fram för ett tåg, det måste vara så hemskt, så... det inte finns rätta ord.
Det är fredag eftermiddag. Ralf erbjuder sin kollegerska Silvia att ta med henne med bilen till banstationen. Där blir det lite prat och en cigarett innan Ralf säger hejdå och kör hemåt.
Sedan är det två människor som väntar på ett och samma tåg, på perrongen Silvia som ska hem efter jobbet och en man, någonstans vid järnvägen - som inte vill leva längre.
Lite senare sitter Silvia i tåget och det är bara några minuter tills hon känner hur tåget ryckvist blir långsamare för att slutligen stå stilla. Bilderna hon fick se sitter fortfarande fast i hennes huvud.
En hemfärd hon aldrig kommer glömma.
Men stackaren, vad kunde ha varit så fruktansvärt att han inte såg någon utväg?
Idag kom två bilar till olycksplatsen. Därinne människor klädda i svart, ansikten fulla av smärtor, ögonen röda och fyllda med tårar. Blomsterbuketter i handen när de sakta gick mot stället där mannen kom till döds.
Visste han att någon skulle sakna honom?
Dienstag, 16. August 2011
Abonnieren
Kommentare zum Post (Atom)
3 Kommentare:
Å, så förfärligt! Och så hemskt för lokföraren!
Hemskt för lokföraren.
Och för familjen.
Jag läste en gång på nätet om en flicka som ville ställa sig och vänta på tåget. Jag visste ungefär var hon fanns i landet så jag ringde åt det hållet och varnade. Jag minns inte nu om jag ringde 112 eller tågbolaget.
Jag vet inte om det blev nåt.
Elisabet: ja, det måste vara varje lokförarens mardröm.
Cecilia N: välkommen på min blog. Ja, bara hemskt var det för alla som var med i situationen.
Vem vet, kanske du har räddat ett liv när du ringde och varnade.
Kommentar veröffentlichen