Montag, 12. April 2010

Stackars lille krabaten

När man har ett husdjur så vill man, att det har det hur bra som helst. Och oftast är allt hur bra som helst. Men då och då kan det hända, trots all omsorg, att den liten älskling mår illa.
Sedan några dagar har vår Silvester ett stort abscess på sin rygg, resultatet av en kamp med en annan hankatt. Ingen fick komma nära honom. Han fräste och murrade åt varje som ville klappa honom eller bara titta på såret. Jag endast fick massera öronen och halsen, men inte mer. Idag fick jag äntligen gripa honom medan han sovit på sin kudde, kunde stoppa honom in i kattburen. Jag kände mig som en förrädare när vi åkte till veterinären för han var så rädd.

Sen upp på behandlingsbordet. Veterinären har klippt bort pälsen nu och det var inte alls roligt vad som kom fram. Aldrig hade jag tänkt att såret kunne vara så stort. Det var inte mycket man hade kunnat se så länge pälsen var på. Till sist blev det en spruta och det värsta var förbi.
Hela vägen hem satte Silvester i sin bur och jamade så hemskt, och jag hade riktigt dåligt samvete mot honom. Fast jag hade inget val, han måste till veterinären.
Äntligen hemma, äntligen fick han komma ut. En stund sprang han rastlöst omkring, fortsatte jama. Det bara var lägga ner sig här, stiga upp och lägga ner sig där, tills han slutligen hoppade på soffan och lade sig ner tätt intill mig. Här ligger han medan jag skriver det här inlägget och sovar, spinnar även när jag då och då klappar honom försiktigt. Känns som om han inte längre är arg på mig, för jag satte ut honom såna strapatser idag.
På onsdag blir det en spruta till, och sen blir det förhoppningsvis snart bättre.
Ack, man lider ju med, när älsklingen är sjuk.

Wenn man ein Haustier hat, dann will man, daß es sich wohlfühlt. Und meistens tut es das auch. Aber ab und zu kann es passieren, trotz aller Fürsorge, daß es dem kleinen Liebling schlecht geht.
Seit ein paar Tagen hat unser Silvester einen großen Abszess auf seinem Rücken, das Ergebnis eines Kampfes mit einem anderen Kater. Niemand durfte ihm zu nahe kommen, er fauchte und knurrte jeden an, der ihn streicheln oder nur mal die Wunde ansehen wollte. Nur die Ohren und den Hals durfte man massieren, aber mehr auch nicht. Heute nun kriegte ich ihn endlich zu packen, während er auf seinem Kissen schlief und konnte ihn in die Transportbox stecken. Ich fühlte mich wie ein Verräter als wir zum Tierarzt fuhren, denn er hatte ganz schön Angst.
Dann rauf auf den Behandlungstisch. Der Tierarzt hat das Fell abgeschnitten und es war ganz und gar nicht lustig, was da zum Vorschein kam. Niemals hatte ich gedacht, daß die Wunde so groß sein könnte. Man hatte nicht viel sehen können, so lange das Fell drauf war. Zum Schluß noch eine Spritze, dann war das Schlimmste vorbei.
Den ganzen Heimweg lang saß Silvester in seiner Box und miaute ganz fürchterlich, und ich hatte ein richtig schlechtes Gewissen ihm gegenüber. Obwohl ich gar keine Wahl hatte, er mußte einfach zum Tierarzt.

Endlich wieder zu hause, endlich durfte er raus. Eine Weile lief er nur rastlos herum, miaute immer noch. Mal legte er sich hierhin, stand wieder auf und legte sich dorthin, bis er schließlich aufs Sofa sprang und sich ganz dicht an mich gelegt hat. Hier liegt er während ich diesen Beitrag schreibe und schläft, schnurrt sogar, wenn ich ihn ab und zu vorsichtig streichle. Es scheint als ob er mir nicht mehr böse ist, daß ich ihn heute diesen Strapazen ausgesetzt habe.
Am Mittwoch kriegt er noch mal eine Spritze und dann wird hoffentlich alles bald besser.
Ach, man leidet schon mit, wenn der Liebling krank ist.

7 Kommentare:

Elisabet. hat gesagt…

Oj, så fin han är där han ligger och sover!

Jag hade precis samma känsla när vi för några veckor sedan kastrerade sigge nilsson. Åååå, jag kände mig VERKLIGEN som en stor förrädare .. och ändå var det pv som tog honom till djursjukhuset.

Hoppas att din katt snart återhämtar sig! pElle och sigge hälsar säkert.

Tuvstarr hat gesagt…

Elisabet: Det gör ont att se honom så hjälplös och sjuk, han som alltid är pigg och lite fräck. Hoppas han kryar på sig snabbt.
Och han tackar pElle och Sigge för hälsningarna ;-)

Kersti hat gesagt…

Stackaren. Hopps att han snart blir frisk och kry igen.

Tuvstarr hat gesagt…

Kersti: Tack, det hoppas vi med.

Anita hat gesagt…

Oj, ja katter, liksom hundar, kan verkligen slåss illa när de är osams. Vi har haft flera hundar som rykt ihop med både andra hundar och grävlingar så stora sår har uppstått. Men med vård och antibiotika så brukar det läkas så småningom.

Behöver Silvester ingen strut på huvudet? Det brukar vara det största problemet att djuren slickar gärna på sina sår och då blir det problem att läkas.

Jag förmodar att sprutorna är pencillin?

Jag tror att Silvester är tacksam i sitt lilla katthjärta för er hjälp!

Kram

Tuvstarr hat gesagt…

Smulan: Med grävlingar! Åh, det blir säkert fula sår. Här blir det ibland möte med mårdar.
Jo, Silvester fick penicillin. Han fick inte ut i flera dagar, men numera är han pigg igen och vill inte längre stanna inne. Han får lite salva på såren varje dag och han låter göra mig utan att fräsa eller murra.
Ja, sein kleines Katzenherz freut sich :-)

Christina hat gesagt…

Oj stackars Silvester, det var inga småsår det där inte!
Hoppas att det läker fint nu när han har fått såren omskötta och fått antibiotika.

Ryser när jag läser om Smulans hundar som rykt ihop med grävlingar...